Flyttat till egen domän

Nu har jag äntligen uppgraderat mig och skaffat mig en blogg på egen domän. Där kan jag dela upp mitt skrivande på ett tydligt sätt i kategorier och därmed samla allt på samma ställe.

Välkommen till:

MonaWallin.se

Tänka färdigt tankar och INTE trampa på legobitar.

Jag lämnade perrongen innan tåget rullade iväg för att undvika rullande tårar. Fem dagar. Eller sex. Vi vet inte exakt. Det beror på hur roligt de har på landet. Under tiden ska jag vara hemma själv. Helt själv. Ingen som stör mina tankar. Som det var förr?

Jag har glömt bort hur det var. Jag är till och med lite osäker på om det verkligen var jag, den där sportiga personen som åkte skidor flera gånger om året, åkte utomlands minst två gånger varje år, tränade jämnt (åtminstone periodvis) och älskade att vara ensam. Jag hade stort behov av ensamhet. Tänk om jag fortfarande har det?

Det ska jag utforska på fem dagar. Det ska bli jättespännande att ta reda på vad jag hittar på när jag får bestämma HELT själv. Utan hänsyn till någon som helst annan människa. Det första jag gjorde var att städa. För det enda jag kunde komma på att jag ville göra var att

• INTE plocka leksaker.
• INTE tvätta, vika tvätt och lägga in i fyra olika garderober.
• INTE trampa på legobitar.
• INTE hitta halshuggna legogubbar på varje tänkbar yta.

Nu när det är skinande rent och jag, BARA jag kommer vara den som skitar ner kommer jag på fler saker jag vill göra:

• Gå in och ut genom ytterdörren utan föregående diskussion om hur många som ska med.
• Äta på tider då jag har lust att äta själv.
• Tänka färdigt tankar.
• Välja program på TVn.
• Välja vad som ska strömma ut ur stereohögtalarna.
• Sitta vid datorn utan frekventa utskällningar.
• Komma och gå som jag vill utan att känna behov av att redovisa vart jag ska.

Ja men shit. Det är ju exakt samma känslor som när jag flyttade hemifrån, nästan. Man kan säga att jag ska få vara vuxen några dagar igen. Så som jag trodde att det var att vara vuxen. FRI. FRI att tänka och att vara. P1 har rullat hela eftermiddagen. Jag har njutit av att höra djupreportage om politiska kriser i USA, nya mord på människorättsaktvister i Ryssland, flygkrasher och om man ska säga "vara snäll och..." eller "vara snäll att...".
Däremot blir jag uppriktigt förbannad på migrationsverkets jävla snålhet och jag begriper fortfarande inte varför inte människor som vill bo i Sverige kan få göra det. Lyssna till exempel på det här reportaget från konflikts sommarupplaga.

Det ska jag göra nu, sen när de kommer hem igen kommer jag att vara en MYCKET klokare mamma.

Mina fina sköldpaddor

Idag har det hänt stora saker. Både stora F och lilla L har kvalificerat sig som SKÖLDPADDOR. Det betyder att de kan simma fem meter, flyta på rygg, ta arm- och bentag och vända sig i vattnet utan att sätta i fötterna. Men framförallt betyder det att de har "fått" ett litet märke och ett diplom som bevis. Och det viktigaste är nog ändå de stolta små ansiktena.
Nästa mål är att kvalificera sig som PINGVIN! (Vilket känns lagom eftersträvansvärt efter att nyligen ha sett "Batman returns" på DVD).

Ingen demokratisk risk att tjänstemän är mänskliga

Hanne Kjöller har några små funderingar kring arbetsförmedlarnas oförmåga att hålla sig till regeringens regler. Visst är det allvarligt om inte tjänstemän håller sig till regeringens framtagna regler, men det är att göra det lite enkelt för sig att skylla hela problemet på dem som står på golvet och ska utföra ett omöjligt arbete.

Eftersom jag nyss besökte arbetsförmedlingen så har jag lite insyn i det hela. Den tjänsteman som mötte mig förklarade vilka regler som gällde. När hon kom till det faktum att jag måste söka alla jobb oavsett geografisk placering skrattade jag till. Jag visste ju det innan och var beredd men vad ska man säga?

Jag är lyckligt lottad och bor i Stockholm, jag kommer troligtvis att hitta ett jobb här innan något blir ledigt i Haparanda. Men skulle det bli så att jag blev tvungen att flytta för att jobba skulle min familj få välja mellan att

1. Flytta med och bryta upp från vänner, dagis skola - och JOBB!!! Jo, min sambo jobbar faktiskt så då skulle ju summan av kardemumman bli noll, då skulle ju han bli arbetslös.
2. Inte följa med och pappan skulle få hela ansvaret för familjen, hämtning och lämning och tröstning av barn som (förhoppningsvis) saknar sin mamma. Och hur länge orkar man det? Och hur länge står jag ut utan min familj?

Det är inget annat än ett orimligt krav.

När jag skrattade till blev tjänstemannen (kvinnan) generad och började ursäkta sig. Och jag kan inget annat än förstå henne. Det är ju hon som står där och möter folk som står inför dessa två val hela dagarna. Jag är glad att de åtminstone försöker vara mänskliga.

Nour El-Refai - glöm aldrig det namnet!

Och här sitter jag och gråter.

Jag grät när hon berättade den vidriga historien om hennes kompisar katterna. Fan vad människor är hemska. Jag vill bara ta henne och mina barn i mina armar och fly till en annan planet. Fy FAN!
Sen gråter jag över att det inte finns fler som hon. Men det kanske kommer - det är ju som med svenska idrottsstjärnor, när det dyker upp stjärnor inspirireras fler att försöka nå dit.

Jag gör som min idol från första stunden jag såg henne - en lista. Dubbelt så gammal som henne kan jag fortfarande inte göra en lista över konkreta mål utan famlar fortfarande omkring efter de rätta verktygen. Så min lista får handla om varför jag avgudar Nour El-Refai utan att egentligen veta ett piss om henne.

1. Hon utstrålar självsäkerhet... absurt att det räcker till en egen punkt bara för att hon är tjej. Det finns oroande få tjejer som utstrålar självsäkerhet.
2. Jag älskar hennes humor. Den är så där perfekt oironisk.
3. Hon vet vad hon vill och ser till att få det. Detta är inte bara ovanligt bland kvinnor utan hos människor generellt.
4. Hon har en agenda som går utanför henne själv.
5. Hon är inspirerande.

Samtidigt ser jag min egen dotter trippa omkring i prinsessklänning och "knackskor" och ser till att hennes barbiedockor får njuta av regnet på balkongen. Hon har visserligen någon sorts trygghet hon med. Precis som Nour visste att hon skulle bli skådespelerska redan i tre års ålder så har lilla L alltid vetat att hon ska bli prinsessa. Så jag får väl stötta henne i de mål hon har satt upp.

Nu fick jag ett infall - jag ska för en gångs skull göra en lista med konkreta tioårsmål. Här och nu.
Detta är vad jag ska uppnå inom tio år:

1. Jag ska ha jobbat för att kulturen tar plats i sociala medier.
2. Jag ska ha gjort något för att människor som vanligtvis inte går på teater börjar med det.
3. Jag ska ha besökt något land i Afrika med min familj.
4. Jag ska se till att mina barn kan göra en sådan här lista innan perioden gått ut.
5. Ha tagit reda på om drömmen om att sitta och skriva en bok i ett hus vid havet med vita fladdrande gardiner är en reell dröm eller inte. Visar det sig vara det får det vara med på nästa lista.

Mjuk landning efter fantastisk resa

Det känns som om jag varit ute på en jätteintressant resa och nyss kommit hem igen.
Min sista praktik på Ingmar Bergman International Theatre Festival var helt magisk. Jag fick fullt ansvar och fick festivalteamets förtroende snabbt. Och vilket festivalteam.

Jag har aldrig stött på en samling människor under samma tak som vill åt samma håll med en extrem vilja och positiv drivkraft. Ett gäng som på allvar bara ser motgångar som löjliga små hinder att ta sig över, runt, under eller genom. Som med ett leende bara konstaterar att "det där gick ju åt skogen", rycker på axlarna och säger " ja, ja, då provar vi ett annat sätt".

När Elin Klinga var frukostvärd berättade hon om sin första roll på Dramaten. Det var som nyutexad från Teaterhögskolan som hon fick chansen att hoppa in istället för Marie Göranzon när de skulle till New York med Markisinnan de Sade. I New York fick ensemblen hjälp med allt, egen kostymör, egen sminkös, egen allt. Att börja sin karriär så var på gott och ont. Ribban låg rätt högt redan från start. Jag kan identifiera mig med det just nu, kanske inte med lyxen med hjälp, men med glädjen att jobba.

Direkt efter festivalens slut började jag ett uppdrag som PowerPoint-prinsessa. Eftersom jag skulle avsluta skolan och få diplom, fira kompis som gifter sig, vara hemma med barn pga stängt dagis och gå på konserter och andra festligheter på Stora Fs skola och dagis blev det till att vara prinsessa på kvällstid till stor del. Dessutom har Teaterpiraterna repat, arrangerat två events och haft deadline för programbladet under samma tid. Man kan säga att det varit ganska mycket.

Nu har jag landat efter alla dessa upplevelser börjar jag komma ikapp med den andra delen av mitt liv, den som egentligen är högst prioriterad i mitt liv. Jag hann hem precis lagom för att fira Lilla L. För fem år sedan fanns inte hon, men i skrivande stund är det exakt 30 minuter kvar tills det är fem år sedan jag fattade att det var dags att åka till BB.

Så nu ska vi slå in presenter. Idag har vi rensat garderober, städat balkongen, handlat och bakat bullar. I morgon kommer gäster som Lilla L har lovat att öppna dörren för själv. Men vi måste säga hej och välkommen in...

Det blir mammas stolthet till middag ikväll

Min underbara klasskompis Joakim Trolle skriver det här:

"...Det hänger samman med de som inte förstår hur duktiga de är. Jag blir trött på dem med, om hela ens omgivning säger att någon är bra och den personen inte fattar det så…fuck it."

Det tar. Rakt in i hjärtat, samvetet, ryggmärgen. För det är där det sitter. Inlägget är med största sannolikhet inte riktat till mig, egentligen, men jag är en av dem. Jag är en av dem som han varit tvungen att övertyga om att jag är bra. Trots att jag vet att jag är det själv. Och för att använda F-ordet alldeles själv... Fuck it. Jag är ju nästan dubbelt så gammal som honom. Varför ska han peppa mig?

Rakheten i detta inlägg har fått mig att tänka till. Och jag har funnit en obehaglig sanning och några behagliga insikter.

Min starka tro på min oförmåga sitter så djupt rotad att min nyfunna självsäkerhet i det jag håller på med yrkesmässigt är så ovan att jag inte tror på den själv. I större delen av mitt liv har jag gjort icke-val. Jag har låtit bli att välja det magkänslan sagt till mig att jag borde välja. För att jag inte passar där. För att jag inte är cool nog. För att jag inte skulle klara att misslyckas med det som känns viktigt.

Nu är det slut med det. Jag väljer. Och jag väljer det jag gillar. Detta är dock ovant och jag behöver otroligt mycket bekräftelse om att jag är på rätt väg. Men - för varje dag som går blir även det behovet mindre och snart har jag slutat fiska beröm som en 11-åring.

Varje brist på framgång i projekt jag tar mig an tar mig ner i rätt djupa svackor men jag tar mig snabbare och snabbare upp igen. Snart kommer det inte ens märkas utanpå. Snart kan jag misslyckas och bara se det som ett sätt att komma vidare i processen - ett tecken på att det var fel väg att gå och att det är dags att pröva en annan.

Denna utveckling har inte skett tack vare min numera ganska så respektabla ålder. Credden för detta tillägnas det faktum att jag insåg vad jag höll på med och gjorde något åt det. Tack vare att jag nu gör något jag tycker om. Tack vare att jag nu förtiden kan se mig själv i spegeln utan att skämmas för mig själv. Jag kanske inte har något jobb och inkomst om några månader och CSN tänker inte bidra med mat på bordet särskilt länge till. Visst, jag är stressad över det, men jag har ändå min stolthet. ("Barn - det blir mammas stolthet till middag ikväll")

Däremot vill jag inte bli en sådan som ser sig som färdig. Jag vill inte vara en sådan som tror sig sitta inne med hela sanningen och veta bäst.

Jag vill fortsätta vara en person som ser olika sidor av myntet, har svårt att ta ställning i en konflikt för att det oftast finns rätt och fel hos båda parter. Detta är egenskaper jag är stolt över. Ibland kan de egenskaperna se ut som osäkerhet eftersom man oftast förväntas tycka det ena eller det andra. Jag tycker oftast lite mittemellan. Jag vill hitta lösningar och inte diskutera problem och stå och skrika att "jag har rätt" i ena ringhörnan.

Det enda jag är helt säker på är att om fler tyckte mittemellan lite oftare så skulle vi ha en fredligare värld. Lite tråkigare kanske, men mer mys.

Jag kommer också att fortsätta att be om råd och vilja bolla idéer och be folk tycka till om mina utkast. Den dagen jag slutar med det tror jag att jag är färdig och är den som vet bäst. Och sådan vill jag som sagt aldrig bli för då har jag slutat att utvecklas.